Tiden flyger förbi...

Glädjeskutt på Golden Bay =)

Det e länge sedan jag bloggade nu...har helt enkelt inte haft tid..
Kom tillbaka till Nelson efter 10-dagars resan med klassen runt sydön här på Nya Zeeland så är riktigt trött.
Det var många nya ställen och natur vi fick se under denna resan så det var kul. Våran uppgift var att utvärdera alla boenden vi bodde på samt skriva dagbok där vi ska analysera diverse saker.


I alla fall, innan dess så var Rikard här och hälsade på i två veckor så det blev mycket natur då med samt delfinsimning och vi åkte flying fox m.m =) Det betydde otroligt mycket för mig att du kom hit Rikard! Always and forever <3
Jag kommer inte lägga upp alla bilder här nu utan ni som jag vill ska se kan se dom på min facebook. Bild från Mount Cook =)


Haha, eller så kan man ju hångla på kiwifågeln :p

Nu är det bara 3 veckor kvar här på Nya Zeeland, sen har jag gjort klart kursen på 3,5 månader och det är dags att åka tillbaka till Sverige igen och dra igång LiA nr 2 och sen examen i augusti.

Jag är inte samma person som när jag åkte från Sverige den 3 Jan...mycket har hänt sedan dess. För det första så har jag tappat måååånga cm runt midja, bröst, stuss osv osv och hade tappat 8 kg innan jag åkte på tio-dagars resan men har tappat ännu mer under den turen så är väl kanske 10 kg nu..det vet jag om några dagar när jag går till apoteket här och väger mig igen :) Jag har ett snöre som jag tar måtten med och håller jag snöret runt mig där markeringen var när jag kom hit så är det myyycket luft mellan snöret och magen så det är en rejäl skillnad i cm och det e ju dom som är viktigast eftersom det är fettet jag vill ha bort o inte musklerna så jag är helt på rätt väg :)


Annan förändring är desto viktigare, den förändringen är djupt inom mig, i mitt sätt att tänka, hur jag ser på saker och vad som är viktigt nu. Vikten av hur viktiga mina närmaste är har eskalerat. Självklart har de alltid varit viktiga, men nu, efter att ha varit så långt borta och så länge så har jag insett det ännu mer. Att ha kontakt mycket oftare med både syskon, vänner och föräldrar kommer nu bli en av mina prioriteringar. Jag är ledsen att jag varit dålig på att ringa osv men det förändras nu. Så som en del av er har ställt upp på mig värderar jag fruktansvärt mycket och jag älskar er allihopa, innerligt och det är från mitt hjärta och själ som jag vill säga till er, ni vet precis vilka ni är, både familj och vänner....jag har varit vilsen innan en längre tid...men jag har hittat tillbaka...starkare än någonsin...och ja, jag kommer falla ihop lite grann då och då och grina som en bebis, och då kommer jag vända mig direkt till er istället för o vara så stolt som jag varit, att jag hela tiden ska klara mig själv osv osv...men faktum är, att styrka existerar inte utan svaghet, för det är svagheten att våga erkänna sig sårbar och visa att man inte är byggd av stål som just är styrkan! Och styrka det har jag, jag har tagit mig igenom flera helveten i livet, men jag har genom dom och ännu mer genom att resa mig ur dom, lärt mig så otroligt mycket om mig själv och även om er. Det har visat sig genom senare åren vilka av er som verkligen är äkta. Styrka och svaghet går hand i hand, det ena existerar inte utan det andra. Allt bottnar i ett och samma ord...balans.



Och ja, jag är just nu rädd...då jag lärt mig under denna tiden på nya Zeeland att släppa mycket på mitt kontroll behov, vilket är jätte nyttigt för mig, för jag kan inte förändra andra människor o deras avsikter emot mig, vill någon göra mig illa, även någon som står mig väldigt nära, så gör de det oavsett om jag försöker förhindra det eller ej. Det som gör mig rädd just nu dock är mera vad sjutton händer nu? jag har haft min utbildning att luta mig mot, att hela tiden vetat att jag närmar mig mål...nu närmar sig slutet av kursen på Nya Zeeland, vilket är den sista delen av hela utbildningen..nu börjar det bli nervöst för examen är i Aug och innan dess ska jag göra min andra praktikperiod...men sen då? Vad händer då? Då måste jag slängas ur hela denna tryggheten av o veta vad som händer...för i Augusti så är jag färdigutbildad..då finns inte längre tryggheten av att veta att jag ska plugga si och så många terminer till osv osv... nej då startar nästa kapitel i mitt liv...karriären...det låter läskigt, nu kommer pressen också, pressen på mig själv, pressen att lyckas införa min utbildning med allt jag har lärt mig in i nya karriären. Vart ska man bo? Är Stockholm rätta vägen för mig? Eller ropar Göteborg tillbaka mig, eller är det jag som ropar efter Göteborg? är det egentligen Göteborg jag ropar efter eller tryggheten och saknaden av mina nära och kära där?
Det är nog en blandning av allt nu, nu när Lidköping inte längre är en destination jag behöver ta hänsyn till så riktas automatiskt min blick mot västkusten, för om jag jag ska praktisera och jobb sen i Stockholm så blir det en jävla massa resor ner till Göteborg o er <3 regelbundet? Heeeell yeah!

Mycket har gått upp o ner under tiden här, det har varit bitterljuvt...pendlat mellan eufori och att känna mig helt ensam. Att vistas i detta underbara land är en fantastisk upplevelse och då jag bott här nu i snart 3 månader så har jag ju en helt annan förståelse för hur kulturen och mentaliteten hos folket här fungerar. Jag är jätteglad att jag gjorde det och att plugga utomlands har ju länge varit en av mina stora drömmar! Dock har det som sagt gått upp o ner..har varit ifrån älsklingen nu i snart 3 månader och vi återförenas om 3 v som sagt. Det har varit tufft med distansen, verkligen. Nog visste vi att det skulle bli jobbigt men fan asså! Nåja älsklingspälskling, klarar vi detta så klarar vi ALLT! <3

Nu är det dags för mig o hoppa i säng o knyta mig...e så trött...jäääääsp och vi bor nu i en ny lägenhet fast i samma byggnad, det är jag Terror o Sophie...vi kramar och slår ihjäl varandra om vart annat hahah :p

Vill avsluta med o skänka några ord till Catta, Robert och lille prutten...han reder sig den lille :) All god energi till er <3

*K*